Mia Pääsuke

Det fanns något med dig, som var omöjligt att vara arg eller irriterad på speciellt länge, hur gärna man än ville vara det ibland så gick det inte. Men nu Pär, nu är jag arg på dig! Varför lämnade du oss? Men självklart förstår jag att det inte var ditt fel, det var en olycka och arg är fel ord. När jag tänker efter så är jag förbannad på livet rent allmänt, för det finns inget som är mer orättvist än livet.

Men jag undrar hur det gick till, gick det fort?. Du var ensam, men var du rädd? Kände du något eller slapp du lida? Vad var din sista tanke och vad är din sista önskning?

Jag hoppas att du vet att du betyder mycket trots att vi tappat kontakten. Våra minnen, försvinner aldrig, och det är vad jag har kvar av dig och alltid kommer att ha kvar av dig. Jag kommer aldrig träffa någon annan som lagar stolar med spott, har extrema matkrig eller plockar ut en madrass på landsvägen mitt i natten för att ta en tupplur. Glömmer aldrig sista gången jag träffade dig, du gjorde mig förvånad och stolt den kvällen och som alltid, så fick jag mig ett gott skratt. Faktum är att jag ler inombords när jag tänker på dig och våra minnen. Jag är evigt tacksam för att få lära känna dig och jag hoppas att du aldrig glömmer mig.

Jag skänker tusen tankar till dina nära och kära, för att mista en människa som Pär, är inte lätt.