Namn: Mia Pääsuke Piercingar:Tungan, läppen, bröstvårtan och 16st i öronen Tatueringar: Nej Längd: 174cm Skostorlek: 40
Hårfärg: Brun Är du kär i någon: vet inte Önskar du att du bodde någon annanstans: Tror det Tänker du på att ta självmord: Nej
Dricker du alkohol: Nej Röker du: Nej Vilket shampoo använder du: Paul Mitchell Vilken parfym använder du: Ingen för tillfället Vad är du rädd för: Att förlora männsikor i mitt liv Gillar du att tvätta: Nej Gillar du Berg-och-Dalbana: Typ
Senaste:
Film du hyrde: Brothers Film du köpte: Vet inte om jag någonsin köpt någon Låten du lyssnade på: With me- Sum 41
Personen du ringde: Måna Roos på NT Tv program du tittade på: Halv åtta hos mig Personen du tänkte på: Pär Söderblom
ANTAL..
Gånger du varit kär: 2 gånger Gånger ditt hjärta brustit: 1 gång Hjärtan brustit på grund av dig: ingen aning Gånger ditt namn varit med i tidningen: vet inte riktigt Ärr du har på kroppen: typ tre "stora"
SENASTE..
Personen du fick mail av: Min Business English lärare skulle jag tro hehe Personen du fick brev av: Havsbaden, om lönen räknas som brev Personen du fick sms av: Daniel Gången hela din familj åt middag tillsammans: För nån timme sedan
Saken du köpte: Ett USB-minne Vad har du gjort idag: Haft gratis-mac-utdelning i skolan Var det kul: haha ja! Hur tidigt stiger du upp: kvart över 6 Gillar du att slåss: Vet inte Vad ska du göra idag: Gå och lägga mig Är du seriös: Ja jävligt Vad är du allergisk mot: ingenting
Var har du ont: ingenstans just nu tror jag Använder du hårspray: Nej
Imorgon, den 22 oktober 2010, är en dag jag önskar man kunde hoppa över. En dag man kan spola bort, radera. Det ska föreställa ett farväl. Men sen då? Ska man släppa allt då och gå vidare? Är det meningen att jag och alla andra ska gå vidare i livet och leva lyckliga i alla våra dar? Medan våran kära vän fick sluta sitt liv vid bara 19års ålder på grund av en olycka? Samtidigt som våra liv faktiskt kommer att gå vidare så kommer vi aldrig att glömma, det kommer alltid stunder när vi skänker en tanke, en tår eller ett leende för dig. Det kommer alltid uppstå saknad och tomrum, samtidigt som du har fyllt en plats i många människors hjärta och minnen.
Så nu gäller det att klara av morgondagen och alla dagar efter det. Jag önskar att jag någon gång får veta att du har det så jäkla bra nu att jag aldrig någonsin kommer att tycka synd om dig mer. Jag önskar att jag slapp oroa mig över hur du har det och känna sorg över hur kort ditt liv blev. Jag önskar att du har det så jäkla mycket bättre än oss nu, för det förtjänar du!
Morgondagen kommer inte bli ett farväl för dom flesta, det kommer att bli en början på ett liv utan en fantastisk ung man.
Trodde aldrig jag skulle behöva gå på en minnesstund för en av mina vänner igen, men så vart det. Du har lämnat ett sånt jäkla tomrum efter dig. Vill bara träffa dig en gång till och krama om dig! Har kollar igenom gamla bilder, fan att vi tappade kontakten.. Jag har lärt mig att man inte kan skjuta upp saker och tänka en dag så ska vi börja snacka igen, för ibland kan det vara försent. Helvete, kom tillbaka!
Har lärt mig en del saker dom senaste dagarna och dels i samband med min födelsedag. Jag har insett hur mycket överraskningar betyder för mig, dom positiva såklart. Som när mina kära klasskamrater plockade upp en fin present efter den andra mitt på G, eller när Hanna kom med inflyttningspresent. I samband med det blev jag påmind om hur jäkla underbara vänner jag har och då ska vi inte ens tala om min familj. Underbara är ni allihopa!
Sedan kan jag även dra en slutsats, man kan inte köpa lycka för pengar. Många, inklusive mig själv, önskar sig pengar och dyra grejer i present, år efter år. Men idag, skiter jag i pengar och i materiella ting, för inga pengar i världen kan få Pär att återvända till livet och inte heller Anton, två personer som gått bort alldeles för tidigt. När allt kommer omkring så är pengar värdelösa och att vi har varandra, är vad som räknas. Man måste lära sig att uppskatta varje sekund man får på jorden, för livet är ingen självklarhet.
Jag är skyldig dig tusentals skratt-och gråtattacker vid det här laget, det du har tillfört mitt liv på ditt alldeles egna sätt är ovärdeligt. För att en människa som dig Pär, glömmer man aldrig. Alla som känner dig, vet vad jag menar. Det finns saker som bara Pär kunde göra, saker som var totalt spårade. Typiskt dig, att spåra ur totalt. Men samtidigt lyckades du vara en oerhört trevlig prick. Hur mycket jag än anstränger mig, så kan jag ändå inte beskriva dig med endast ett ord. Ord kan inte beskriva Pär, han är en människa man måste ha upplevt helt enkelt.
Det fanns något med dig, som var omöjligt att vara arg eller irriterad på speciellt länge, hur gärna man än ville vara det ibland så gick det inte. Men nu Pär, nu är jag arg på dig! Varför lämnade du oss? Men självklart förstår jag att det inte var ditt fel, det var en olycka och arg är fel ord. När jag tänker efter så är jag förbannad på livet rent allmänt, för det finns inget som är mer orättvist än livet.
Men jag undrar hur det gick till, gick det fort?. Du var ensam, men var du rädd? Kände du något eller slapp du lida? Vad var din sista tanke och vad är din sista önskning?
Jag hoppas att du vet att du betyder mycket trots att vi tappat kontakten. Våra minnen, försvinner aldrig, och det är vad jag har kvar av dig och alltid kommer att ha kvar av dig. Jag kommer aldrig träffa någon annan som lagar stolar med spott, har extrema matkrig eller plockar ut en madrass på landsvägen mitt i natten för att ta en tupplur. Glömmer aldrig sista gången jag träffade dig, du gjorde mig förvånad och stolt den kvällen och som alltid, så fick jag mig ett gott skratt. Faktum är att jag ler inombords när jag tänker på dig och våra minnen. Jag är evigt tacksam för att få lära känna dig och jag hoppas att du aldrig glömmer mig.
Jag skänker tusen tankar till dina nära och kära, för att mista en människa som Pär, är inte lätt.
